Bokblogg 4
Då kör vi sista inlägget!
Som sagt har tappat pappret på planet så det är fortfarande lite improviserande skrivning här, men hoppas det funkar! Det som slog mig i slutet av boken var att Albert Camus verkar vara väldigt säker på att det egentligen inte finns någon mening med livet. Alla är vi dömda att dö i slutändan och detta är ju också något som Mersault funderar mycket på innan sin avrättning. ´
Ett citat ur boken, från sidan 139:
"Egentligen begrep jag ju, att om man dör vid trettio år eller vid sjuttio, så betyder det ingenting, eftersom det ju i vilket fall som helst finns andra män och andra kvinnor som kommer att fortfara att leva, och så kommer det att fortgå i tusentals år."
Det är någonstans här som Mersault verkar inse och även acceptera att han faktiskt kommer att dö, men trots det så verkar han lugn. Han vet att det är över och det finns ingenting att göra åt det.
Det var det sista jag hade att skriva.
Så nu var det slut på bokbloggar!
Som sagt har tappat pappret på planet så det är fortfarande lite improviserande skrivning här, men hoppas det funkar! Det som slog mig i slutet av boken var att Albert Camus verkar vara väldigt säker på att det egentligen inte finns någon mening med livet. Alla är vi dömda att dö i slutändan och detta är ju också något som Mersault funderar mycket på innan sin avrättning. ´
Ett citat ur boken, från sidan 139:
"Egentligen begrep jag ju, att om man dör vid trettio år eller vid sjuttio, så betyder det ingenting, eftersom det ju i vilket fall som helst finns andra män och andra kvinnor som kommer att fortfara att leva, och så kommer det att fortgå i tusentals år."
Det är någonstans här som Mersault verkar inse och även acceptera att han faktiskt kommer att dö, men trots det så verkar han lugn. Han vet att det är över och det finns ingenting att göra åt det.
Det var det sista jag hade att skriva.
Så nu var det slut på bokbloggar!
Bokblogg 3
Ja nu kommer det som jag varnade för, ett inlägg på lite halvkonstig tid, men det får bli så. Klockan är alltså bara kvart över sex här, inte kvart över tolv.
Ska nog även nämna att jag har tappat pappret där det står vad de här inläggen ska innehålla, antagligen på flyget, så jag improviserar så gott det går...
Något jag har märkt under läsningens gång är att Albert Camus inte alls använder miljöerna som en lika stor del av historien som många författar gör. Ofta spelar miljöbeskrivningarna i böcker stor roll för hur du uppfattar olika situationer, personer, rum osv. Camus å andra sidan beskriver sällan miljöerna som en del av historiens gång och om han gör det så är det en väldigt grundlig beskrivning. Under rättegången får du knappt veta någonting om hur det ser ut i rummet, däremot får du veta desto mer hur det känns i rummet. Hur stämningen är och vilka som är där. Det känns som om författaren försöker få läsaren att fokusera så lite som möjligt på "onödigheter". Samtidigt beskriver han ibland sådant som är helt oväsentligt för historien och läsaren, men på något sätt tycker jag han lyckas fånga ens uppmärksamhet ändå. Jag kommer ihåg något som stod på pappret med uppgiften på om att Albert är fattig med utsmyckningar när han skriver, något som jag håller med om. Bland annat när det gäller miljöbeskrivning.
Det var allt jag hade att skriva för tillfället, kommer antagligen ett inlägg till imorgonbitti (eller på eftermiddagen i Sverige).
Ska nog även nämna att jag har tappat pappret där det står vad de här inläggen ska innehålla, antagligen på flyget, så jag improviserar så gott det går...
Något jag har märkt under läsningens gång är att Albert Camus inte alls använder miljöerna som en lika stor del av historien som många författar gör. Ofta spelar miljöbeskrivningarna i böcker stor roll för hur du uppfattar olika situationer, personer, rum osv. Camus å andra sidan beskriver sällan miljöerna som en del av historiens gång och om han gör det så är det en väldigt grundlig beskrivning. Under rättegången får du knappt veta någonting om hur det ser ut i rummet, däremot får du veta desto mer hur det känns i rummet. Hur stämningen är och vilka som är där. Det känns som om författaren försöker få läsaren att fokusera så lite som möjligt på "onödigheter". Samtidigt beskriver han ibland sådant som är helt oväsentligt för historien och läsaren, men på något sätt tycker jag han lyckas fånga ens uppmärksamhet ändå. Jag kommer ihåg något som stod på pappret med uppgiften på om att Albert är fattig med utsmyckningar när han skriver, något som jag håller med om. Bland annat när det gäller miljöbeskrivning.
Det var allt jag hade att skriva för tillfället, kommer antagligen ett inlägg till imorgonbitti (eller på eftermiddagen i Sverige).
Bokblogg 2
För tillfället är jag i New York, så det kommer antagligen komma inlägg på lite konstiga tider ibland, men i såna fall vet ni varför!
Hur som helst har jag fortsatt läsningen om Mersault och hans liv och jag måste säga att jag är väldigt förvånad över att författaren i alla situationer lyckas beskria honom så oerhört likgiltig.
Det finns inte en enda situation, så långt jag har läst, där Mersault visar några känslor över huvudtaget. När han skjuter araben till exempel. Visserligen gör han det inte helt oprovocerat, eftersom araben faktiskt har tagit fram kniven, men fortfarande ett enligt mig väldigt onödigt tillvägagångssätt. Araben hade tagit fram sin kniv innan Mersault sköt honom, men detta kan ju ha berott på att Mersault och hans vänner tidigare hade bråkat med honom och att han därför kände sig hotad.
Mersault å andra sidan hade egentligen ingen som helst anledning att skjuta enligt mig, eftersom han inte verkade vara varken rädd eller hotad innan han sköt. Mersault verkar leva i sin egen värld där bara småsaker spelar roll. Under dagen på stranden beskrev han mer hur solen kändes mot hans hud än hur han kände att vara på stranden med sina vänner.
Senare under sina förhör hos polisen bryr han sig inte heller särskilt mycket om annat än småsaker, till exempel att hans kläder var varma och att det var flugor i rummet.
Det var allt jag hade på hjärtat angående boken för tillfället, men kommer antagligen skrivas fler inlägg de närmaste dagarna så det är bara att titta in.
Hur som helst har jag fortsatt läsningen om Mersault och hans liv och jag måste säga att jag är väldigt förvånad över att författaren i alla situationer lyckas beskria honom så oerhört likgiltig.
Det finns inte en enda situation, så långt jag har läst, där Mersault visar några känslor över huvudtaget. När han skjuter araben till exempel. Visserligen gör han det inte helt oprovocerat, eftersom araben faktiskt har tagit fram kniven, men fortfarande ett enligt mig väldigt onödigt tillvägagångssätt. Araben hade tagit fram sin kniv innan Mersault sköt honom, men detta kan ju ha berott på att Mersault och hans vänner tidigare hade bråkat med honom och att han därför kände sig hotad.
Mersault å andra sidan hade egentligen ingen som helst anledning att skjuta enligt mig, eftersom han inte verkade vara varken rädd eller hotad innan han sköt. Mersault verkar leva i sin egen värld där bara småsaker spelar roll. Under dagen på stranden beskrev han mer hur solen kändes mot hans hud än hur han kände att vara på stranden med sina vänner.
Senare under sina förhör hos polisen bryr han sig inte heller särskilt mycket om annat än småsaker, till exempel att hans kläder var varma och att det var flugor i rummet.
Det var allt jag hade på hjärtat angående boken för tillfället, men kommer antagligen skrivas fler inlägg de närmaste dagarna så det är bara att titta in.
Bokblogg
Okej, nu kommer min blogg börja användas för en svenskauppgift någon vecka eller så. Framtill att jag har läst ut boken i alla fall! Eftersom jag vet att somliga av mina vänner fortfarande tittar in här för att se om jag skrivit något intressant (ni borde ha gett upp hoppet!!) så tänkte jag varna alla som inte vill läsa om boken genom att ha "bokblogg" som rubrik.
I alla fall... Boken vi läser heter "Främlingen" och är skriven av Albert Camus. För tillfället har jag läst runt 60 sidor, men har fortfarande väldigt svårt att greppa huvudpersonen Mersault. Det känns som att han lever utan mening och han verkar vara väldigt känslokall. Jag blir upprörd när jag läser om hur han behandlar sin flickvän och när han får veta att hans nyblivne vän/granne Albert misshandlar sin flickvän får man ingen större reaktion. Något som jag själv har väldigt svårt att förstå hur man INTE kan reagera på, å andra sidan är jag en relativt känslosam person, men Mersault verkar snarare anse att Albert gör rätt. Återkommer senare om fortsättning!
I alla fall... Boken vi läser heter "Främlingen" och är skriven av Albert Camus. För tillfället har jag läst runt 60 sidor, men har fortfarande väldigt svårt att greppa huvudpersonen Mersault. Det känns som att han lever utan mening och han verkar vara väldigt känslokall. Jag blir upprörd när jag läser om hur han behandlar sin flickvän och när han får veta att hans nyblivne vän/granne Albert misshandlar sin flickvän får man ingen större reaktion. Något som jag själv har väldigt svårt att förstå hur man INTE kan reagera på, å andra sidan är jag en relativt känslosam person, men Mersault verkar snarare anse att Albert gör rätt. Återkommer senare om fortsättning!
